fredag 28 oktober 2011

Prestation kontra själ

Jag tror att många i min generation har tagit slut på sig flera gånger om. Det är inte konstigt att syndromet utbränd blir allt vanligare med tanke på att våran generation är otroligt inriktad på prestation. Vi är vår prestation. Vi är inte vår själ, vår ande eller vår hjärta för vi vet inte längre vem vi är där. Vi presenterar oss med vad vi har åstadkommit, vad vi jobbar med eller vart vi bor. Höga prestationer = lycka. Jag har alltid känt mig älskad när jag har presterat, därför har jag alltid varit otroligt målinriktad för att lyckas med vad jag gör för då blir jag sedd.  En människa som inte känner sig sedd blir osäker och olycklig. En människa som känner sig sedd känner sig älskad och sedd. Inte konstigt att vi vill prestera. Detta har dock gått för långt. Barn och vuxna måste känna att kärleken är lika stark oavsett vad de presterar. Vi föräldrar får inte bli glada och berömma barnen bara då de gjort något bra utan alltid visa samma kärlek trots insatser och prestationer. Vi skall vara mer stolta över att barnen strålar av kärlek och omtanke, är ödmjuka med en livsglöd än att de gör allting rätt, alltid är artiga och bäst när det än gäller. Tyvärr är det många som glömmer detta. Att stolta prata om sina barn eller partner för den de är och inte vad de gör. Jag själv har tagit slut på mig flera gånger om. Jag har bränt mig för att jag har brunnit för något och velat av hela min hjärna - men kanske inte av hela mitt hjärta. Jag har velat bli sedd, älskad och för ett tag glömde jag VAD som gjorde mig glad, VAD som fick mig att le och VAD som verkligen är viktigt. En munk sa en gång. När du föds skrattar människor av lycka, när du dör skall de gråta vid din grav. Ingen kommer att komma ihåg dig för dina´prestationer men för vem du är och hur du får andra att känna sig när de är med dig. Få dina nära att känna sig sedda för vem de är.....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar