En slaggutdrivande Duracell Jennie

Tack Paul Hendersén som jobbar med ART. I snart 20 år har vi kropp varit skadad efter en olycka och den träningsperson som jag en dag var har varit ett minne blott. Jag har försökt att komma igång, småjobba, träna på gym, men min kropp har alltid slutat i en total kollaps. Idag sprang jag för första gången utan att få ont. Jag tänkte bara springa i 500 meter men kroppen ville inte sluta. Den fullständigt bubblade av energi och välmående och den bara fortsatte som en galen duracell kanin att springa längre och längre.  Efter 5 km var jag tvungen att sluta och fundera över vad som hände. Paul som är Australiensare och jobbar med en teknik som heter ART behandlade mig igår både för min trasiga minisker (stavas det så) samt min wiplashskada och gamla ryggskada. "Nu kan du prova att träna igen sa han" och med ett småleende efter 20 års av olika läkare, doktorer, kvacksalvare så trodde jag nog inte på hans ord. Idag är jag såååååååååååååå tacksam att jag inte gav upp att prova. På min runda var jag nog blind så förlåt mig alla jag mötte men inte såg. Jag hade nämligen fått en teknik beskriven av Paul HUR jag skulle springa med armarna, nacken och hur kroppen skulle röra sig. Efter 1 km trodde jag inte det var sant. Slaggprodukterna sprutade ur kroppen och jag spottade till höger och vänster och mitt i farten snöt jag mig längst vägkanten. Sorry igen alla som såg mig. Det måste varit en syn för gudarna men jag var så lycklig att inget omkring mig kunde påverka mig. Jag var ett med kroppen och jag SPRANG, SPRANG OCH SPRANG och ville faktiskt aldrig sluta SPRINGA. Igen, tack Paul, tack Pia som har tagit hit Paul, tack Jennifer som rider och blev vän med min Minja så jag fick chansen att komma i kontakt med ART. På något vis så finns det en tanke och mening bakom allt.